Bengta Nilsdotter

Min morfars mormor föds en sommardag närmare bestämt den 22 juni 1850 i Skälaholmen vid Härnestad. Hon lämnar föräldrahemmet 1866 och tar tjänst som piga i Tolånga. Efter några år flyttar hon emellertid hem till Skälaholmen igen och föder den 13 mars 1873 en oäkta son, som döps till Nils. I husförhörsprotokollen står hon 1873 som ”inhyses piga Skälaholmen” vilket innebär att hon är inhyses hos sina föräldrar. I hushållet finns också ett par av hennes äldre systrar och hennes yngste bror, född 1863. Bengta flyttar vidare till Yngsjö den 24/10 1875 och lämnar då sin son hos föräldrarna. Under hela 1880-talet står Nils som fosterson/dräng på Skälaholmen.

Bengta hittar efter några år en man som hon gifter sig med 1880. Med Karl Olsson får hon ytterligare 3 söner mellan 1881 och 1886. Det finns inga noteringar eller andra uppgifter om att hon bjuder in Nils i sin nya familjegemenskap. I husförhörsprotokollet för perioden fram till 1893 är han fortfarande skriven på Skälaholmen och här finns en notering om att ”modern Bengta Nilsdotter gift med stationskarl Olsson i Fjälkestad”. 1893 flyttar Nils till Lyngby No 8 och har då  städslats som indelt soldat och fått soldatnamnet ”Rönn”. Soldaten Nils Rönn tillhör Gärds kompani och rusthållet Maltesholms gård. 1894 gifter han sig med Ida Charlotta och sonen Karl-Alfred, min morfar, föds samma år.

Nils växer således upp med sin morfar Nils Olsson och mormor Hanna Jönsdotter som sina föräldrar och med sin morbror Ola som ”storebror” och förebild. Morbror Ola Nilsson Kron blir soldat och bor då med sin familj i det så kallade ”Färjehuset”. Miljön runt ”färjan” över Helgeån som Nils Olsson är kapten för, är säkert både stimulerande och kul för en liten grabb att växa upp i. Fisket i Helgeån och i den grävda kanalen till Åhus (Graften) som har sin mynning en liten bit nedströms från Skälaholmen är vid tiden bra och så gott som alla som bor i trakten har fiske som bisyssla. Min morfars bror Ernfrid bodde i korsvirkeshuset i närheten av fackverksbron under en stor del av sitt liv och min morbror har berättat att när man frågade honom om hur fisket gick så var såväl fisket efter ål som lax ”så dåligt så dåligt”, men det var främst ett skattetekniskt svar för annars var väl risken att de fick betala skatt på sina ganska så betydande bi-inkomster från fisket.

Vittskövle färja var belägen på samma plats som vi idag finner den fackverksbro som i folkmun brukar gå under namnet Härnestadsbron. Färjan har mycket gamla anor och har spelat en betydelsefull roll både för Vittskövle slott och de olika byarna i omgivningen. Färjan går att följa via kartor tillbaka till 1600-talet. Färjan ersattes 1925 av den fackverksbro som finns där än i dag tack vare en genomgripande renovering 1990-talet och ett fungerande underhåll därefter.

Vintertid frös ån i perioder, vilket påverkade såväl transporterna som fisket, och gjorde dessa aktiviteter mer riskabla eftersom isen i alla strömmande vatten kan vara förrädisk och farlig. Detta fick Nils Olsson erfara den 11 februari 1898 då han gick igenom isen och drunknade. I dödboken står det korthugget; Nils Olsson, fiskare Skälaholmen – drunknat, gått ner sig på isen. 
Som om det inte var nog med drama för en februarivecka 1898 så återfinner jag hans hustru på raden under honom i dödboken. Här framskymtar konsekvenserna av ett obefintligt socialt skyddsnät för äldre personer, som i det här fallet när maken gått bort, lämnas helt ensamma utan möjlighet att ta försorg om sig själva. Hustrun dör 8 dagar efter makens drunkningsolycka av ålderdomsvaghet och afkylning. Hon har sannolikt inte kunnat hålla stugan varm eftersom maken normalt varit den som bar in ved och eldade i spisen, vilket hon inte klarade på egen hand. Det är säkert även så att maken varit den som stod för att skaffa mat till dem båda och att hon därmed varit hänvisad till det som fanns i huset när han gick och fiskade den 11 februari. En tragik i vardagen för snart 137 år sedan där barn och barnbarn, som hade flyttat om än bara 5-10 km bort, kanske inte ens hade fått reda på att Nils drunknat när Hanna avled en vecka senare. 

Nils och Hanna levde tills de var 78 respektive 77 år gamla, vilket var en relativt hög ålder på den här tiden. Bengta blev bara 51 år och dog 1901 i ”lungkatarr”, vilket väl sannolikt är liktydigt med akut bronkit eller luftrörskatarr som orsakas av ett virus och smittar genom droppsmitta. Vems gener Nils Rönn förde vidare genom sin okände far lär förbli okänt.

Reflektioner
Bengtas öde var nog tyvärr ganska vanligt för en ung kvinna på den här tiden. Bengta lyckades emellertid så småningom hitta en man att gifta sig med trots en oäkta son i bagaget. Ett bagage som Bengta kunde lämna hos föräldrarna, vilket nog inte fungerade för de allra flesta av hennes olyckssystrar. Unga kvinnor med oäkta barn var paria och hade normalt stora problem att försörja sig, än mindre kunde de hitta en försörjare dvs en man som var beredd att gifta sig med dem och ta till sig det oäkta barnet som sitt eget. Tänk så mycket mänskligt lidande denna ordning i dåtidens samhälle skapade för kvinnor och barn. Orättvisan i att straffa kvinnan och hennes barn så hårt och omänskligt står i skarp kontrast till hur enkelt ”gravören” dvs barnafadern kunde svära sig fri genom att bara blåneka.

En annan reflektion är att livet var ack så bräckligt på gamla dagar i artonhundratalets Sverige. När gubben går och fiskar för att det ska komma mat på bordet, men inte kommer hem igen blir det genast farligt att bo ensligt och avlägset från tätorterna Vittskövle, Everöd och Åhus eller de större gårdarna i området. Och telefonen var väl vid det här laget uppfunnen, men det skulle ta ytterligare 60-70 år tills detta blev en kommunikationslänk i var mans eller kvinnas hem.

Livet var orättvist och hängde ofta på en skör tråd i artonhundratalets Sverige. Det var definitivt inte bättre förr. Bara fattigare, ojämlikt och orättvist i alla avseenden.