Jag som är född 1954 växte upp med den svenska neutralitetspolitiken och trodde som de flesta andra i min generation att det var denna som höll oss utanför såväl andra världskriget som det kalla kriget. När jag läst Staffan Thorsells bok; Mein lieber Reichskansler, kan jag konstatera att så var inte fallet. Vi var under andra världskriget ”icke krigförande” på den tyska sidan och först efter andra världskriget så övergick vi till att vara ”icke krigförande” på USA:s och västländernas sida.

Dessa sanningar nådde inte vanligt folk så varken jag eller mina föräldrar hade en aning om att neutralitetspolitiken byggde på en eftergiftspolitik först mot Tyskland och sedan mot Sovjetunionen, som syftade till att hålla dessa ”glada” så de inte angrep det neutrala Sverige. Sovjet var väl medvetna om att vi spelade under täcket med USA och andra västländer, vilket spionen Wennerström i detalj hade upplyst ryssarna om. Hitlers (och Stalins) slakt av judarna, men också av andra folkgrupper, trosriktningar och politiska motståndare passerade obemärkt i de flesta svenska media trots att såväl regeringen som andra ledande personer i landet var ytterst välinformerade om vad som pågick. Syftet var att inte stöta sig med Hitler, Göring och Goebbels, vilka höll sig informerade om vad som skrevs bland annat i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och den svenska ”judetidningen” Dagens Nyheter (Bonniers). Jag kan konstatera att den neutralitet som jag och mina jämnåriga fick del av, i sak var en egoistisk och undfallande politik som svek de flesta i vår omgivning och inte minst de sex miljoner judar som föll offer för förintelsen.

Först runt millenieskiftet började Göran Persson med flera att försiktigt göra upp med vårt dåliga samvete runt judarnas öde, men fokus förblev på de insatser vi gjorde efter kriget, på de Vita bussarna och liknande. Att vi inte gjort ett dugg för att förhindra dessa hemskheter talade man inte om. Först under de senaste åren när hotet från Ryssland efter inmarschen i Ukraina blev ytterst påtagligt tog vi steget från den så kallade neutralitetspolitiken och blev 2024 fullvärdig medlem i försvarsalliansen NATO. Efter nästan 100 år av neutralitetspolitik och över 200 år utan krig tog vi äntligen ställning och skrotade den doktrin vi levt med så länge. Och hals över huvud upprustar vi nu vårt försvar och återinför den värnplikt som vi avskaffade för 10-15 år sedan. Att vara medlem i NATO har sina risker, men är väl trots allt både säkrare och mer anständigt än att låta andra ta våra strider och göra uppoffringarna för fred och demokrati. Och alltid stå bredvid och huka oss när det riskerar bränna till.

Jag kan rekommendera alla att läsa Staffan Thorsells bok. Jag har bara en fråga kvar i min skalle och det är varför forskare och författare så envist håller fast vid uppfattningen att Hitler dog i bunkern i Berlin 1945? Det finns ju inte ett enda bevis för att det är så, det som finns är ett vittnesmål från en av Hitlers livvakter och ett kranie som efter undersökning visar sig vara från en kvinna i 40-årsåldern och inte en man som är 56 år. Det finns en käke som påstås vara Hitlers i ryssarnas ägo, men den har inte gjorts tillgänglig för vetenskapen och utgör därför inget bevis på någonting.

En teori som finns är att väst envist hållit fast vid självmordsteorin eftersom det skulle gagna ryssarna att odla en uppfattning om att Hitler lyckades fly ut ur Berlin (med hjälp av USA), men varken detta eller att han dog i Berlin antingen genom självmord eller på annat sätt finns det några som helst bevis för. Det vi emellertid vet är att Hitlers gener inte kommer att fortleva eftersom det saknas avkommor till de sista tre överlevarna efter hans halvbror Alois. I övrigt är alla hans syskon, halvsyskon och deras (få) barn döda. Om Adolf nu inte tog sig ut och skaffade sig avkommor exempelvis i Sydamerika som nu har barnbarn och barnbarns barn….