Det är väl en förmån att bli gammal och förhoppningsvis klokare. Alternativen till att ha hälsan, fylla sjuttio och kanske så småningom ännu mer är inte så attraktiva. Många är de som inte haft samma tur i livets lotteri som undertecknad och som gått bort alldeles för tidigt eller fått uppleva att livskvaliteten försvunnit i spåren av olika hemska sjukdomar.
Livet är fantastiskt, men behöver lite hjälp av gener och turen för att bli långt och med god livskvalitet. Turen handlar inte bara om att slippa svåra sjukdomar så länge som möjligt utan också om i vilken tid och vilken plats på jorden som du föds. Att vara född på 1950-talet i Sverige kan nog liknas vid att vinna högsta vinsten i livets lotteri.

Jag påmindes i allra högsta grad om detta den 6 juni när vi hade återträff i det handbollslag jag spelade i 1979. Med utgångspunkt i ett lagfotografi kunde vi betrakta vad tiden gjort med oss och reflektera över våra liv och allt som hänt sedan fotot togs.

Här är lagbilden från 1979 med mig själv längst ner till höger med tröja nr 5. Klubben var Vinslövs IF som idag är Vinslövs Handbollsklubb och spelar i nästhögsta serien.

På nästa bild har ca 45 år förflutit och vi är fortfarande ganska många kvar. Och några som inte kunde vara med på fotot 1979 har tillkommit på kanterna. Sten, en av våra fantastiska målvakter gick tyvärr bort redan 2008. Lennart, vår materialare kunde inte vara med på återträffen och Sven, vår lagledare är tyvärr också bortgången.

Notera att vi i den nedre raden på den senare bilden står upp, vilket främst berodde på att vi nog inte hade kunnat ta oss upp igen om vi gått ner i huk-/knäsittande.

Tommy Lindgren berättade minnen från våra matcher bland andra när vi slog Farmen dvs Lugis farmarlag med ett helt gäng elitspelare och landslagsmän bland andra Göran Gustavsson i uppställningen. Han mindes att Furutorpshallen var fylld till bredden med publik och att taket höll på att lyfta under andra halvlek när vi avgjorde matchen. Han berättade också om minnesvärda domarresor med sin vapendragare Dol och vi var då några som mindes ett träningsläger i Yngsjö 1979 när Dol med familj liksom allas våra familjer var med under den helgen. Dols grabb som var ca 5 år vid tillfället behövde hjälp av mig att ta ner en boll från taket och när jag inte nådde den så kommenterade han det med; – du får nog ta en stegajävel. Undrar vad det blivit av den grabben, svära så det osade kunde han i alla fall tidigt.

Vi bestämde oss för att göra detta till en årlig tradition, och jag reflekterade över de 45 år som förflutit sedan vi spelade tillsammans. Det är intressant att vi i grunden är precis de samma som för 45 år sedan och att ta upp ett samtal med en lagkamrat som jag inte pratat med på så många år och konstatera att han är sig precis lik, med samma humor och sätt att resonera är fascinerande. Det bekräftar väl att vi är ”färdiga” som personer i tjugoårsåldern och att gemensamma upplevelser i ett lag eller att lyckas/misslyckas som lag innebär att du lär känna dina lagkamrater och deras karaktärer ganska väl. Så det blev många kära återseenden den kvällen. Och visst är gemensamma minnen och upplevelser det som svetsar oss samman och kan göra att 1+1 blir 3 och att vi överträffar oss själva så som vi gjorde i matchen mot Farmen.

Jag ser redan fram till nästa träff.